Igårkväll hamnade jag i det mörka hålet. Ett välvilligt meddelande gjorde att jag sjönk. Saknaden blev så stor...
Inget kändes meningsfullt, allt kändes värdelöst. Inte ens musiken eller de poddradiosändningar som jag laddat upp med hjälpte. Mörker.
Atmosfären på jobbet är allt annat än bra. Ledningen skiter i oss, bara påtalar hur dåligt vi jobbar - för då blir man mer motiverad ;-) Ingen årlig jobbfest, inget positivt öht. Dessutom har jag hamnat i det skiftlag som än gång verkligen lyckats trycka ner mig i skoskaften. Jag måste kunna stå emot, jag måsta orka den här gången. Jag har inte råd rent psykiskt och fysiskt att hamna där igen.
Jag vill ha ett okomplicerat liv. Vill leva gott, vill njuta av varje dag, av barnen, av maken, av livet - jag vill leva!
Nu känns det som jag bara slösar bort tid. Har mycket jag borde göra, mer som jag vill göra men ingen ork eller lust för varken det ena eller det andra.
Bättre blev det inte av att jag fått höra att jag genom att jag träffat M, och fortsätter umgås med honom, är taskig mot min man. På vilket sätt? För att jag har hittat någon som får mig att må bra? Som får mig att utvecklas? Som får mig att inse hur skört livet är, och får mig att uppskatta det?
Nu är jag tydligen den otrogna typen. Nåt jag aldrig i livet skulle kunna få för mig. Mer självkontroll än så har jag! Inte fan skulle jag kasta bort allt jag har för en stunds njutning. Varför skulle jag göra nåt sånt? Så onödigt!
Eller är det värre att ha träffat på en själsfrände? Någon som känner en utan och innan även utan ord? Är det mer att vara otrogen? Vad är definitionen på "otrogen"?
Eller är det så enkelt att det inte uppskattas att jag har hittat någon som kommit mig såpass nära? Avundsjuka? Jantelagen? Omtanke?
Tror de på fullt allvar att jag ska släppa allt jag har, och flytta många mil bort? Till en som fastnat för mig just för den jag är idag? Som dessutom är en vän?
Känner mig så totalt sviken, jag trodde just de personerna kände mig bättre. Tydligen var det inte så och än en gång får jag nog lära mig att knipa igen, att inte berätta allt. Det är så tröttsamt. Vem kan jag berätta allt för då? Är det min lott att inte ha någon i närheten som jag kan dela allt med, som inte tycker jag är dum i huvudet eller borde läggas in?
Jag är så förbannat trött!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vännen... Man märker vem som är sina vänner, sina RIKTIGA vänner någon gång, tyvärr. De som anklagar dig för att göra något du inte gör har en avundsjuka. Du har något som de saknar men som de egentligen inte sätter ord på. Du har en luftventil som dessutom får dig att må bra och känna dig som en bättre människa. Man ska tydligen inte må bra idag, man ska må pest som alla andra. Tänk på dig själv och lyssna till ditt hjärta, det säger inte fel. Mår du bra, mår omgivningen bra! Synd att inte vissa kan ta del av dina tankar för man behöver kunna ventilera. Blev själv igår medveten om vilka som är vänner, eller vad jag trodde var vänner. Handen på hjärtat har de inte fått mig att må bra och då kan jag hellre vara utan dessa personer.
Låt ingen annan ta din energi! Det förtjänar du inte!
Många kramar till dig!
/Heléne
Skicka en kommentar