Den sista november...

... och jag har funnit en ny vän.

En månad har gått sedan jag och M skiljdes åt på terminalen i Malmö. En månad sedan den sista kramen och hans omfamning bär jag med mig varje dag. Den sa mer än en miljard ord...

Den här månaden har jag mist några vänner, rensat en del bland de bekanta, omvärderat många saker och utvecklat en del andra. Idag har jag fått ett nytt förtroende, en ny vän, en kille som är värd så mycket som han inte tror sig vara värd. Det lyfter mig!

Barnen leker, maken pysslar med sitt. Jag skrotar omkring och sysslar med mina saker och funderar. Andras livsöden berör mig, vissas mer än andras. Denna kille är fantastisk, han har så mycket som han blockerar och försöker vara någon annan i tron att det är den enda som folk gillar. I åtta månader har han varit en stor del av min vardag, och nu äntligen börjar han våga. Det är så underbart! Han är en så fin person, som är ännu en som bryts ner av vardagen och det hårda klimat som råder. Han är värd allt gott, fast han inte vågar tro på det. Kanske, kanske har jag lyckats så ett frö hos honom... Hursomhaver har jag funnit en vän, och det är baske mig inte illa pinkat.


En månad sedan M. Om tre månader möts vi igen...