I mitt liv...

finns det två speciella personer.

Min make som är underbar på alla sätt och vis. Jag älskar honom så otroligt mycket, och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han ger mig trygghet, stabilitet, kärlek, omtänksamhet. Vi är lika på så många sätt, vi kommunicerar ofta utan att uttala ett endaste ord. Vi känner varandra, vet var vi har varandra.

Min M. Min vän som är så mycket mer än de "vanliga" vänner jag har. Han ger mig ett lugn, en frid, en vilja att orka vidare, att kunna sortera och välja ut det jag verkligen vill... Vi kan umgås utan att egentligen säga någonting, även fast mycket blir sagt. Vi ser samma saker, tycker lika och har ändå så olika bakgrunder som gör att vi kompletterar varandra och lär av varandra.

Jag kan inte tänka mig att vara utan någon av dem. Aldrig.
Det sårar mig att mina "vanliga vänner" tycker så otroligt illa om M - för de tror att han, och jag, skadar och sårar Maken.

Jag ska i februari åka ner till staden där M bor med en av mina vänner. Frågan är om vi öht kommer kunna träffa M då, eftersom vännen tycker han är så hemsk. :-( Det gör mig ledsen.
Därför tog jag upp med maken igår om att jag kunde ta med mig ett av barnen och åka ner en helg till M. Göra två saker på en gång, då dottern skulle behöva lite egentid med mig, gå på lite museum mm och samtidigt få en chans att träffa M ordentligt. Maken tyckte det var en kanonidé. Har jag sagt att jag älskar min make?


Men det är svårt att känna samma förtroende för vännerna, det här har liksom slagit in en kil mellan oss. Jag delar inte alls med mig på samma sätt längre.

Tråkigt!