Upp och ner.

Explosiv? Jo, det känns så. Långsamt börjar mina upplevelser att blekna, och jag faller mer och mer in i vardagslunken. Jag vill inte hamna där. Jag vill ha kvar känslan och de intryck som min Resa gett. Vill fortsätta bli en bättre människa. Till viss del är det kvar, men utan de långa tankeväckande samtalen kommer jag längre och längre bort. Tyvärr. Dessutom är M en person jag inte gärna vill störa. Han är hård på sin personliga integritet och jag vet inte än om jag fortfarande ingår i hans sfär. Detaljerna i våra samtal under stjärnorna börjar försvinna. Vardagen tar över. Jag vill ha mer, men vet inte om han är beredd att ge mig det. Om jag får fortsätta ta upp en del av hans liv. Vill jag ha kakan och samtidigt äta den? Jag tror inte det, kakorna är av helt olika material med vissa likheter men många fler skillnader. Men visst känns det så ibland. Kanske borde nöja mig. Ska man nöja sig? Eller ska man sträva efter det bästa? Vem avgör vad som är bäst? Hur mycket är det värt att offra? Jag skulle behöva en paus, men det enda min längtan efter frihet föder är mer instängdhet. Jag känner att jag sjunker. Hur sjutton tar jag mig upp igen? Jag vill flyga igen, känna mig upplyft, värdefull, efterlängtad. Vara min egen person och inte någons...