Håkan tror jag att min walkman är mer avancerad än dem själv vet om. Idag har humöret tagit en störtdykning, och tja- de föda låtarna spelaren slumpar fram är sorgsna, lugna låtar som inte alls hjälper humöret på något sätt alls. Vet inte alls vad det här beror på, men jag har en aning. Livet har kommit ikapp mig. Förra veckan träffade jag M. Vi hade en otrolig vecka med prat prat och prat. Skratt och tårar. Vi delade allt. Nu sitter vi här på olika ställen i landet i våra liv. Jag känner honom inte tillräcklit för att veta om jag har en plats i hans liv eller om jag bara är i vägen. Jag saknar honom totalt. Känns som en kroppsdel fattas ungefär. Vill inte ens tänka på att sannolikheten för att vi någonsin mer ska träffas är minimal. Hur sjutton kan en människa så totalt ta över? Fan. Samtidigt är jag så otroligt glad att jag träffat honom. Han har fått mig att tänka, att tro på att jag kan tänka, visat att jag är en människa och inte bara en kugge i slaveriets hjul. Att jag är värd något. Det hade jag glömt bort. Förträngt. Jag vill ha M i mitt liv, men vet inte om han har plats för mig i sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar