Snart dags...

Nästa vecka börjar allvaret igen. Jag ska äntligen börja jobba! Jobb betyder lön, och det ser jag verkligen fram emot :) Det blir en spännande sommar. Nytt jobb, massor av bröllop, nya arbetskamrater, nya rutiner. Äntligen skift igen. Yay!

tänk att lilla jag...

Hittade min blogg som en länk hos en person som jag _vet_ verkligen inte tycker om mig :-) Fantastiskt!


Har funderat på om jag ska rensa bloggen från mina tyngre tankar och ändra användningsområde. Får se om så sker, men jag gillar att ha ett space att kunna säga det jag verkligen känner för oavsett om folk uppskattar det eller inte. ;-)

I helgen ska jag till staden där M bor. Jag hoppas och önskar att han kommer hinna hem och träffa mig. Vi skulle bo hos honom, men planerna blev ändrade - så som de ofta blir... Hade sett fram emot långa kvällar i soffan med BIB och snack. För är det nåt vi är bra på så är det det - att njuta av stunden och snacka. Han är bra min M. Han ger mig så otroligt mycket, och jag säger bara *fuck* till alla som inte tror på oss...

Visst. I ett annat liv, en annan tid så hade det varit han och jag. Nu har våra vägar inte korsats förrän nu och det finns nog en mening med det också.
Han lär mig mycket, och mitt liv har helt klart förändrats på de här månaderna jag känt honom. Jag bidrar en hel del med kunskaper utifrån mitt liv också, vilket jag aldrig skulle trott att jag kunde.

Damn. Jag saknar honom så otroligt! Jag får väl helt enkelt, som han säger "gosa ner dig hos din egen nallebjörn" ;-)

En dag bland alla andra...

Det känns som livet är på paus.
Kan inte beskriva det mycket bättre än så.

Väntar.

Skulle vilja veta säkert när jag ska börja på nya jobbet.
Funderade på att ta mig ner till Göteborg och träffa M, men först vill jag veta schemat för jobbet. Det är ändå en del pengar det kostar om jag och storfis ska ta tåget ner till baksidan ;-)

Men fan. Jag längtar så! Vill komma ner dit och få en energiboost igen. Få pratas vid utan att nåt avbryter hela tiden... Få se stan genom hans ögon!

Var sak har väl sin tid I guess. Mycket som försiggår just nu, och det är svårt att veta vilken ände jag ska börja bena. Nånstans i slutet klarnar det nog dock - och skulle det inte göra det när den dan väl kommer så, tja, finns det inte så mycket att göra nåt åt det. ;-)

Knäpp? Jag? Japp!

Tänk att man kan vara så jäkla dum mot sig själv.
Här sitter jag, fet som jag vet inte vad - och äter mer! Varför?

Varför kan man inte bara "stänga av"? Vad fan. Blir så less!

Mina funderingar just nu:
* Vikten (bajs)
* Barn (aldrig mer?)
* Jobb (är jag kvalificerad för det jag sökt?)
* M (när ska jag ha råd och tid att åka ner?)
* "Vänner" (varför i helvete ska vissa få förstöra så mycket?)
* Träning (vad kommer det bli imorgon?)
* Jobbsök (vad fan! finns ju inget att söka!)

Äsch. Just nu kan jag inte lösa nåt. Går och lägger mig istället...

Idag...

... vill jag bara säga att jag älskar mina barn!

:-)

Mobilblogg?

Shit vad mycket jag skrivit i senaste inläggen. Märks att jag suttit vid en dator:) Nu sitter jag på tåget. Jag gillar tåg. För mig symboliserar tåg frihet. Tid för tanke... Ikväll, när jag äter landar hemma sätter sig M på sitt tåg som tar honom hem till sin stora kärlek. :) Ingen är gladare än han när han får åka hemåt. Särskilt glad är han, och jag, att hell week är över så han kan andas igen. Och tid att prata ner än bara en kortis per kväll. Nu hudiksvall. Snart framme...

En onsdag bland andra...

Snart är även den här onsdagen över. Ännu en dag läggs till vår historia.

Vad har jag uträttat idag? Vad har jag gjort för att leva den här dagen till fullo? Måste man leva varje dag till fullo - eller är det ok att bara hänga med och bara vara?

Jag har inte gjort nåt särskilt alls idag. Inte funderat så mycket utan mest bara varit. En skön dag.

Men visst lurar otillfredställelsen bakom hörnet. Borde jag gjort nåt mer? Borde jag uträttat något? Tagit tag i nåt? Städat? Lagat massa mat? Sökt massa jobb? Utvecklat mig, läst böcker, gjort pedagogiska lekar med barnen?

Vad fan. Det finns alltid miljarder saker att göra. Vissa är såpass att jag skriver upp dem på en lista - annars ligger det och snurrar i huvudet när jag ska försöka sova. Andra saker bara tokignorerar jag. På gott och ont.
Jag är alldeles för bra på att släppa saker och låta dem ligga tills det är akut. Nåt att jobba på helt klart ;-)

Men huvudfrågan består.
Måste man se till att verkligen leva, uträtta något varje dag?
Slösar man sitt liv? Vad är det fullvärdiga livet?


Jag har en önskan om att ha mitt hem i sådan ordning att det kräver minimal insats så jag istället kan ägna min tid åt sådant som jag verkligen vill göra. Vara med barnen, fixa med foto, påta i trädgården. Umgås med vännerna över en god kopp te. Prata med maken, umgås med honom, kramas. Hångla.
Min önskan infrias inte särskilt ofta. Ofta sitter jag fast i tvätt, plock, disk, matlagning - precis som många andra. Antar att det här är det så kallade livspusslet som man försöker få ihop...

Kan bara tänka mig hur det är om man dessutom har ett jobb som man verkligen brinner för och som man lever för. Och en make som också har ett jobb som han brinner för.
Hur sjutton får man ihop allt då? Med barn, hus, hem, vänner...


Jag gillar skiftjobbet. Står inför en intervju på ett nytt jobb som innebär skiftjobb och självklart har tankarna snurrat runt lite angående jobb, karriär osv.
En gång i tiden drömde jag om att ha ett jobb där jag får bära dräkt. Fånigt - javisst, men ändå en sån känsla liksom. Efter ett år på ekonomprogrammet så ändrades min jobbkänsla när jag satt på en semiruffklippare på golfbanan. Blåkläder. Jag ville jobba i blåkläder.
Att jag sedan utbildade mig till lärare känns nu såhär i efterhand lite småkonstigt. Men men... Studielån är ju alltid skoj. ;-)

Nu står i jag i position att jag kanske kan få ha både och. Blåkläderna kommer antaligen bli vita, och dräkten bara användas på helgerna. Men ändå!

Jag trivs så jäklarns bra med skiftjobb. Med nåt som många tycker är meningslöst... Inom den koncern jag sökt jobb kan man göra rätt bra karriär, men det är faktiskt inget som lockar mig. Inte nu iaf. Men det känns jättebra att kunna ha den möjligheten.
Eller. jag hoppas att jag kommer få ha den möjligheten.

Shit! På tisdag är det dags för intervju, och jag kommer vara sjukt nervös! Känns dock bra att det är en hel dag - då blir det inte bara en halvtimme eller så som man totalt gör bort sig på ;-)

Men åter... Uträttar man något även om man inte gör karriär? Om man har ett "menlöst" skiftjobb på en fabrik? Kan man vara nöjd med livet som en vanlig svensson? Läste att en undersökning visar att ungdomar idag vill ha svenssonlivet. Kanske det blir en förändring - kanske inte livet bara ska snurra fortare och fortare utan att det kommer bli ok att bara vara. Att det blir ok att leva livet istället för att jaga ikapp det.

Jag önskar så. Nnu ska jag leva livet med min make en stund. Mysigt som fasen att lägga sig i sängen, läsa tidningar och utbyta tankar.

Leva.
Livet.

Tankar tankar...

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkte på bäbisar.

Jag längtar så jävla enormt efter en bäbis, men som det är nu får jag hålla tillgodo med de små som tittat ut - och som jag hoppas kommer i framtiden!
Maken och jag pratar rätt mycket om barn, om önskemål, framtiden osv. Det som varit vårt "problem" är att han måste äta cellgifter för sin psoriasis, men de måste man hålla uppe med ett år ungefär innan det är dags för barnalstrande. Detta år har ganska precis gått, men nu har andra "bekymmer" dykt upp. Efter två lyckade, fast misslyckade försök (och några utan resultat) så har jag blivit arbetslös.
Jag har haft en intervju med ett jobb jag verkligen verkligen skulle vilja jobba på. Men om jag får det jobbet så innebär det utbildning ett helt år först, plus nåt till. Och det vill jag ju inte sumpa om jag får chansen... Jag hoppas på att få chansen faktiskt! Även om det innebär att jag kommer få avstå, eller vänta, på mitt sista barn. För jag är inte beredd att lägga ner det. Inte än. Inte så som jag känner nu...

Maken och jag diskuterade saken häromkvällen. Han tyckte att om jag får jobbet så kan han börja äta tabletterna ett tag - säg ett halvår iaf. Då kommer det bli STOR skillnad på psoriasisen, och sen kan han låta bli inför en framtida bäbis! Jag älskar min man. Han är fantastisk. Han offrar en massa för min skull.
Oh det kan jag säga - skulle jag få jobbet så lovar jag att verkligen ta tag i migsjälv. Tja. Det ska jag ju göra oavsett - men ändå :-)

Nästa år fyller jag 30. Det tänkte jag fira med fest. En fin fest. En finklädd fest. En sån fest då alla får en chans att gå till frissan, skaffa en ny snygg klänning eller kostym. Sitta ner utan barn, äta god mat, prata oavbrutet, dansa och vara tvungna att ta en taxi hem ;-)
Till den dagen, den festen så vill jag vara den Sara som jag tänkt vara resten av livet. En, iaf nästintill, normalviktig Sara. Jag inte bara vill, jag _ska_. Jag SKA vara mindre.
Det är mitt stora mål faktiskt.
Ångrar så jäkla mycket att jag inte hade mina vänner med på mitt bröllop, så det här ska bli istället för liksom. Och då jäklar ska det bli ordentligt!

Jag har dock mycket att jobba med på vägen, många demoner att ta itu med och förgöra. Många tankar att tänka och tänka om. Jag vet att det hela inte hänger på maten egentligen, utan på allt runtomkring...

På nåt sätt ska det gå...

Baksmälla...

Ja. Det känns lite så faktiskt.

Efter den underbart härliga helgen med massor av ny energi så blev det än en gång en krasch in i vardagen. Jag kan för mitt liv inte förstå hur folk kan vara så otroligt oförstående och rent ut sagt korkade. Varför är hela grejjen med M så läskig? Varför kan de inte bara vara glada för min skull? Jag kommer inte försvinna. Jag har hittat en människa som gör mig glad och ger mig energi - vad sjutton är det för fel med det?

Nä. Jag har lust att bara stänga in mig och hålla mig för mig själv. Orkar inte ta tag i någonting alls, och allt som jag borde göra känns som en stor giljotin som bara väntar på att få slå ner över min nacke. Fy fan. Har gått från att vara en engagerad människa till en som hatar åtaganden. Verkligen hatar, avskyr att ha saker som jag måste.

Nu har hela dagen gått i negativa tecken, känner att jag måste på nåt sätt bryta det här. Hmm... Godis hjälpte inte, inte cola heller. Inte några bra tv-program jag längtat efter att se. Jösses!
Ska försöka tänka tillbaka på de roliga delarna med helgen som var. Som i fredags eftermiddag när jag fick träffa M. Denna läskiga, hemska, monstruösa M som vissa verkar tro.
I realiteten en alldeles för mager, skäggig trebarnsfar med alldeles för mycket livskunskap. En sökare som hittat en av sina pusselbitar i mig. En utmanare. En charmig, flirtig men samtidigt otroligt privat kille som har många kompisar och många järn i elden och tycker dygnet har för få timmar.
En fantastisk kille som jag gillar, beundrar och som har tagit sig in i mitt hjärta. Som jag pratar med nästan varje dag, och som ger mig bekräftelse på att jag inte är helt fel ute i mitt tänk, min uppfostran och min kärlek. Som bejakar den kvinna jag är, och inte bara mamma Sara, fru Sara eller kollega Sara. Utan någon som man vill träffa för den man är oavsett epitet eller utseende.

Visst hade situationen kanske sett annorlunda ut om jag vore singel och han hade mindre bagage, men att gräma sig över sånt är inte nåt som jag brukar gräva ner mig i. Vi har bägge tagit det bästa vi kan från våra världar och gjort nåt eget - kanske inte bättre, men annorlunda helt klart.

M är en del av mig, av min vardag. En del av allt som gör att jag är den människa jag är. Och dessutom är han den som gör mig till en bättre människa... Det kan ju aldrig vara fel!

Hemfärd...

På senaste tiden har jag haft hur mycket som helst jag skulle velat skriva om. Sådär så jag inte vetat vilken ände jag ska börja i, och så blir det ingenting istället. Dumt. För jag vet ju att jag tycker det är fantastiskt skönt att få det ur mig, det jag går och funderar på. Just nu är tankarna ganska koncentrerade på min kära M! Den mannen... Det blev ett... hmm... intressant möte mellan honom och min vän som redan på förhand dömt ut honom som den elaka idioten eller nåt. Faktiskt tyckte jag hon var otrevlig, men ignorerade det till förmån för att hinna prata med M, och kramas såklart. ;) Ska inte sticka under stol med att jag var rejält nervös över att träffa honom igen efter så lång tid. Det var han med. ;) Min underbara M. Tänk om vi bodde närmre varandra... Då kunde vi kramas oftare. Jag känner mig så otroligt lycklig att ha honom i mitt liv, och att ha en man som accepterar att jag har M i mitt liv. Gårdagens möte kommer jag bära med väldigt nära hjärtat länge. Känns lite trist att lämna hans stad utan en chans till ett ytterligare möte, men idag var han dålig... Igen. Blir aldrig av med sin förkylning. Det blir fler gånger, det är jag helt övertygad om. För en sån man, en sån vän är man dum om man släpper! Nä, min är han och kommer så förbli. :) Fy fan vad jag går det bra...

Lycka

Jag har det så bra. Är nu i staden vid havet och bara njuter. En kort stund fick jag med min M, men det gav mig massor. Som jag längtat och funderat över hur det skulle vara. Det blev mycket bättre. Min.

Allt eller inget...

Ibland, bara ibland, önskar jag så att livet kunde välja en mellanväg. Att man inte får allt eller inget jämt, utan kanske lite av varje. Är det så mycket begärt?

Idag, på BIM +10 fick jag så äntligen äntligen äntligen mitt efterlängtade plus! Det är en sån känsla! Så underbart!!

I flera sekunder tyckte jag det var hur härligt, underbart, häftigt som helst. Skulle precis ropa till dottern, när jag upptäckte blodet på pappret. Mycket blod.

Men vad fan.

Förbannade jävla skit! :-(

Nu ska jag äta middag, riktig mumsmiddag. Sen ska jag lägga mig i soffan och tycka synd om migsjälv. Men först middag och nattning.

Ny telefon!

Ny telefon med bättre kamera, och en hel del andra finesser... Dock måste vi överlåta och portera nummer innan jag kan använda mitt vanliga nummer. Men det kan det vara värt. Jag använder min telefon så mycket, så det är värt att ha en bra telefon. Dessutom är jag en tekniknörd så det är alltid roligt med nytt... ;)

Dumt att dela med sig...

Ja. Det känns faktiskt så, och jag ångrar att jag öppnat min stora trut till en person jag trodde/tror (hoppet är det sista som överger människan) var/är min vän.

Fan.

Jag trodde i min enfald att om jag delade med mig av det jag går och funderar över som mest just nu så kanske kanske kunde vi hitta tillbaka till varandra sådär som vi haft det förut. Pratade med en annan vän om just den här personen och mitt ärende men hon trodde inte det var nån idé att försöka sig på den kombinationen. Så rätt hon hade. Så naivt av mig att tro nåt annat!

Det är faktiskt såpass att jag känner att mina nät-kompisar bryr sig mer än mina irl-vänner. Hur sjutton kan det komma sig?

Jag får väl ta och knipa igen min trut ett tag till. Men det är ju så svårt, vill prata, filosofera, fundera och analysera med mina vänner. Synd bara att de inte vill det med mig...

Ute...

Är ute med barnen. Korvgrillning står på schemat. Inte så kallt, men vinterkläder är ett måste. Fy sjutton. Då inser jag hur stor jag är... Varför varför höll jag inte vikten sedan i somras? Vilket jäkla pucko jag är! Har lovat mig själv ett år utan bantning. Inga kurer eller dieter. Inga klubbar. Inga gymkort. Men det hindrar ju inte att äta bra och ffa röra på sig! Idag blir det promenad. Dags för 10000steg om dagen utmaning igen. ;)

Dags för vardag igen...

Undrar hur många bloggar som har det som ämne de här dagarna. ;-)

Efter en lång skön, tidvis väldigt väldigt jobbig, ledighet så börjar jobbet imorgon.
Har en del pyssel att ta reda på vad gäller IA-dagar, friskvårdsbidrag och annat som rör jobbet och uppsägningen. Måste också försöka leta fram examensbeviset från högskolan - på fredag har jag personligt möte med Antenn som ska hjälpa oss att hitta jobb. Vore ju bra att ha alla papper iordning då.

Känns faktiskt inte nåt roligt alls att gå till jobbet. M2 är sjukskriven, och kommer inte tillbaka innan jag slutar. Han kommer alldeles säkert och hälsar på, och säger hejdå - men ändå! En annan kille jag gillar skarpt på jobbet har slutat från en dag till en annan. Kvar är... tja... ingen som jag har förtroende för. Visst finns det folk som man kan prata med lite löst, men ingen man kan _prata_ med om man säger så.

Är mycket som far i huvudet nu. Barn, jobb, vikt, pengar, relationer... Vet inte i vilken ände jag ska börja.
Önskar så att M jobbade lite mer normala tider så jag fick en chans att prata med honom. Den här veckan, sen i lördags, har han jobbat i princip 12h per dag - och då är man inte särskilt talför när man kommer hem. ;-)
Han är så bra på att hjälpa mig reda ut tankar och begrepp, och ffa få mig att må bra i de beslut jag gör. Snart är det bara en månad kvar tills jag ska åka ner till hans stad. Helgen efter jag jobbat min sista dag vilket gör hela den biten lite lättare faktiskt iom att jag har nåt skoj att se fram emot.

Jag tror jag ska gå och lägga mig. Förkylningen med halsont, bihåleproblem och huvudvärk är inte nådig. Och ja, jag måste ta mig till jobbet imorgon. Surt... Imorgon är en ny dag, och jag tror jag ska vidta lite förändringar med början imorgon. Kanske ;-)

Natt natt!

Tredje januari

Julen sjunger på sista versen här hemma. Granen är ute redan, och jag är sugen att ta ner resten av pyntet också. Det enda är att det är så förbannat mysigt med just stjärnorna som är på bilden. Får se om jag gör ett ryck imorgon... Idag har jag funderat över fenomenet vänner. Har insett att jag är en ganska krävande vän. Jag är inte bra på att vara halvbra vän. För mig är det oftast antingen eller. Antingen vill jag vara riktigt nära, eller bara bekant. Jag satsar rätt mycket tid och energi på mina vänner. Och jag kräver detsamma av dem. Jag vill gärna ha koll på vad de gör, vad som händer i deras liv. Inte så att jag måste umgås, eller prata med dem jämt och ständigt, mer bara vara uppdaterad liksom. Inte höra information i andra eller tredje hand. Vara någon som betyder något i deras liv. Är det rätt? Eller är jag för krävande, begär jag för mycket? Jag vet inte... Tycker det är svårt. Borde kanske vara mer cool, mer laid back. Mer öppen. Ha fler vänner? Nä. Men kanske vårda de underbara vänner jag har mer! Tiden och energin räcker ju inte alltid till, men kanske blir det ändring på det i vår... En sak ska jag definitivt ta tag i, och det är att träffa en fantastisk tjej som inte bor långt ifrån mig. Vi har följt varandra i många år nu, och kanske är det äntligen dags att ses?! Jag hoppas det, för hon är otrolig! Vänner är familjen du själv väljer...

Att välja kärlek...

Idag är en dag fylld av kärlek. Till barnen, till maken, till vännerna. Sonen har äntligen kommit hem efter nästan en vecka borta. Är så glad och lycklig att ha honom här igen. Har börjat försöka bena lite i mitt dilemma och olika personer säger självklart olika saker. Hur det slutar återstår att se... Nu ska jag gosa vidare med sonen som tydligen ska sova i min säng inatt... :)

Nytt år...

På tv är det kaos. En film som jag tycker är otroligt läskig. I mitt huvud är det också kaos, fast mindre läskigt. ;) Funderar över året som kommer. Om en och en halv månad är jag arbetslös. Vad gör jag då? Min ursprungliga plan var så klar, så säker. Nu vet jag inte alls. Har hittat, och sökt, ett jobb som å ena sidan verkar superintressant och som om ett par år kanske kanske kan ta mig vidare inom det företaget och till något jag verkligen vill syssla med. Å andra sidan ställer det min livsplan åt sidan och på ett sätt känns jobbet precis som det jag har nu. Stagnation. Om två veckor först börjar de kolla på ansökningarna... Jag tror jag helt enkelt får låta ödet ha ett finger med i spelet. För just nu är det en situation jag själv inte råder över... Årets första dag. Tro, hopp och kärlek.

Gott nytt år!

Ett nytt år har tagit sin början. Ett spännande år som jag absolut inte har en aning om hur det kommer sluta. Många stora beslut väntar... Nytt, oförstört. Intressant. Spännande. :)