Så många fina ord...

...har jag fått höra idag. Från helt oväntat håll. Det gör mig så otroligt glad, jag visste inte att jag kunde betyda så mycket för någon annan.

Imorgon börjar min "dags att komma i form inför nästa bäbis"-period. Jag har två månader på mig, och jag ska göra mitt bästa för att försöka må bättre fysiskt inför min sista graviditet. Om allt går som vi planerar (vilket det ju aldrig brukar göra *s*) så kommer jag vara gravid lagom till jag får sparken från jobbet. Kanske inte idealiskt, men vad sjutton. Jag har längtat så länge nu och känner inte att det här ska hindra mig från att fortsätta det jag påbörjat. Resten får lösa sig längs vägen.


Idag har det blivit alldeles för mycket känslor, tankar och funderingar. Är så glad att jag har maken att prata om allt med. Vi tycker så lika, så jag behöver aldrig tveka utan kan säga precis som jag känner. Hela historien med M har gjort oss väldigt öppna mot varandra, mer än förut. Om en halvtimme är M hemma i sin stad igen, tänk om han kunde lära sig att ladda mobilbatteriet ;-) Har så mycket att prata med honom om, har lite att bearbeta och reda ut. Har en känsla av att nattsömnen inatt inte kommer bli så bra, går inte att sova när för mycket snurrar runt.

Borde skriva min tentamen, men allt annat är i vägen nu. Har ingen större lust att slutföra kursen faktiskt, även om jag tycker det är superintressant. Tentamina och "måsten" gör att glansen runt kursen minskar lite i styrka... Ska ta med böckerna till jobbet imorgon och göra ett försök. Annars så - tja. Det är inte hela världen faktiskt! Är tillräckligt med annat att tänka på just nu.

Är tacksam över det jag har, otroligt tacksam! Tänk att en enkel människa som jag kan ha så många otroliga människor runtom mig. Om man är öppen så öppnar sig världen, brukar M säga. Jag kan bara hålla med! Så mycket som hänt under den här månaden... Fantastiskt!

Den sista november...

... och jag har funnit en ny vän.

En månad har gått sedan jag och M skiljdes åt på terminalen i Malmö. En månad sedan den sista kramen och hans omfamning bär jag med mig varje dag. Den sa mer än en miljard ord...

Den här månaden har jag mist några vänner, rensat en del bland de bekanta, omvärderat många saker och utvecklat en del andra. Idag har jag fått ett nytt förtroende, en ny vän, en kille som är värd så mycket som han inte tror sig vara värd. Det lyfter mig!

Barnen leker, maken pysslar med sitt. Jag skrotar omkring och sysslar med mina saker och funderar. Andras livsöden berör mig, vissas mer än andras. Denna kille är fantastisk, han har så mycket som han blockerar och försöker vara någon annan i tron att det är den enda som folk gillar. I åtta månader har han varit en stor del av min vardag, och nu äntligen börjar han våga. Det är så underbart! Han är en så fin person, som är ännu en som bryts ner av vardagen och det hårda klimat som råder. Han är värd allt gott, fast han inte vågar tro på det. Kanske, kanske har jag lyckats så ett frö hos honom... Hursomhaver har jag funnit en vän, och det är baske mig inte illa pinkat.


En månad sedan M. Om tre månader möts vi igen...

I mitt liv...

finns det två speciella personer.

Min make som är underbar på alla sätt och vis. Jag älskar honom så otroligt mycket, och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han ger mig trygghet, stabilitet, kärlek, omtänksamhet. Vi är lika på så många sätt, vi kommunicerar ofta utan att uttala ett endaste ord. Vi känner varandra, vet var vi har varandra.

Min M. Min vän som är så mycket mer än de "vanliga" vänner jag har. Han ger mig ett lugn, en frid, en vilja att orka vidare, att kunna sortera och välja ut det jag verkligen vill... Vi kan umgås utan att egentligen säga någonting, även fast mycket blir sagt. Vi ser samma saker, tycker lika och har ändå så olika bakgrunder som gör att vi kompletterar varandra och lär av varandra.

Jag kan inte tänka mig att vara utan någon av dem. Aldrig.
Det sårar mig att mina "vanliga vänner" tycker så otroligt illa om M - för de tror att han, och jag, skadar och sårar Maken.

Jag ska i februari åka ner till staden där M bor med en av mina vänner. Frågan är om vi öht kommer kunna träffa M då, eftersom vännen tycker han är så hemsk. :-( Det gör mig ledsen.
Därför tog jag upp med maken igår om att jag kunde ta med mig ett av barnen och åka ner en helg till M. Göra två saker på en gång, då dottern skulle behöva lite egentid med mig, gå på lite museum mm och samtidigt få en chans att träffa M ordentligt. Maken tyckte det var en kanonidé. Har jag sagt att jag älskar min make?


Men det är svårt att känna samma förtroende för vännerna, det här har liksom slagit in en kil mellan oss. Jag delar inte alls med mig på samma sätt längre.

Tråkigt!

Mörker.

En ensam helg breder ut sig. Kommer ha massor att göra, många att träffa, men ändå känner jag mig ensam. Jag vet att jag inte är ensam, är inget unikt i min situation, men det spelar mindre roll. Känslan är densamma. Har ingen lust, ingen ork. Vill lägga mig under täcket och vakna upp till något bättre. Det kommer inte hända, det kommer bara bli värre ett långt tag framöver. Fan. Sitter på jobbet. Har gjort klart det jag ska göra idag. Less. Trött. Ledsen. Uttråkad. Längtar hem, fast jag längtar bort. Behöver en famn att krypa in i. Någon som förstår mig, som kan låta mig bara vara. Och bearbeta.

Ett perfekt liv?

Kan man ha ett perfekt liv?
Vill man ha ett perfekt liv?
Vad är definitionen på ett "perfekt" liv?
- Allt enligt normen: man, barn, hus, bil, jobb?
("rätt" man, barn, bil, hus och jobb självklart!9
- Pengar i handen, pengar på banken?
- Kunna köpa allt man vill när man vill?
- Många stämplar i passet?


Eller är det "andra" viktigare? Ömsesidig respekt, både mot barnen och partnern? Möjlighet att kunna göra det man vill, trots begränsningar med jobb osv? Frihet?

Ju mer jag lär mig om mig själv desto mindre handlar jag. Desto mindre materiellt känner jag att jag behöver. Vill rensa, få bort både materiellt och i huvudet. Få lugn, få ro!

det allra allra viktigaste i mitt liv är Frihet. Genom valen jag gör ger jag mig själv mer eller mindre frihet. Det mest fantastiska med min man är att han ger mig en trygghet, en stabil grund, och massor massor massor av frihet. Han förstår när jag behöver vara själv, och få fundera. Han förstår när jag behöver sitta och prata av mig med M. När jag behöver en kram, eller en smekning. När jag vill, när jag inte vill. Det han är mindre bra på är de jobbigare diskussionsämnena, varför han tycker det är jätteskönt att jag träffat M och kan ta allt sånt med honom istället ;-) Tja, man kan faktiskt inte vara bra på allt - och min man är bra på det allra allra mesta så jag begär det inte heller!

Men åter till det perfekta livet. Nä, jag har inget perfekt liv - mest av allt för att jag inte är perfekt själv. Humöret går upp och ner (vilket syns på blogginläggen), tålamodet likaså. Jag är irriterad och småaktig... Men, jag utvecklas, jag lär mig!

Nu ska jag lägga mig och sova istället för att fastna här hela tiden. tankarna bara vandrar och inget vettigt kommer ur mina fingrar längre.

Jag älskar - jag lever.

En lång dag senare...

Dagen lider mot sitt slut.

Sitter i soffan, inlindad i en filt med datorn i knäet. Tillhör ovanligheterna att jag skriver här från datorn. Oftast blir det från mobilen, precis då då tankarna dyker upp.
Brasan är tänd, teet är framdukat. Mysigt. Fryser så!

Imorgon ska jag iväg på kurs med jobbet. Intressant faktiskt. Och så får jag ett tillfälle att jobba in lite komptid- det är guld värt! Är rätt skoj att åka iväg med chefen också, prata lite annat med honom än bara ordrar. För han är en trevlig prick...
Tydligen sitter han och åker neråt landet en del, och d å skulle man ju kunna haka på nån gång. För neråt vill jag. Gärna!
Skulle faktiskt kunna ta ett av barnen och åka iväg en helg. Tror ffa min stora tjej skulle behöva få åka iväg med mamma och få ensam uppmärksamhet.


Gårdagskvällen var magisk. Så mycket som kom fram, kom upp, berördes, lades till handlingarna eller påbörjades.

Han är så jäkla härlig, det är en sån energikick att prata med honom. Samtidigt som det är en egoboost, det ska jag inte sticka under stol med. Att få ett sms idag med innehållet "jag ska tänka på dig så blir jag glad" - det värmde nåt helt otroligt och fick mig att orka med det skitjobbet jag höll på med.

Funderat en del på vad jag vill att M ska ha för plats i mitt liv. För en plats, det kommer han ha. Vad jag begär av honom, vad han begär av mig. Vad vi har för åtagande liksom... Han har släppt in mig i sin privata sfär, och ger mig förtroenden som jag aldrig någonsin kommer bryta.
Jag vill ha honom nära, så nära som han är idag.
Han är en så härlig vän. En sån som alla människor behöver... Men helt ego - jag behöver honom. Jag vill ha honom. Han har skapat ett beroende.

Jag har det så jäkla bra som har möjlighet att ha två helt otroliga män i mitt liv, som kan ge mig så skilda saker!

Blev överraskad på jobbet idag också. En av teknikerna som förr skytt mig som pesten, kom att stå och prata skit med mig en lång stund idag. Senaste veckan måste jag säga att någon på jobbet överraskat mig varje dag. KÄnns så otroligt skönt att märka att även efter 2½år på samma ställe, med i princip samma människor så finns det nytt att upptäcka. Även i det har M stor förtjänst. Han får mig att tänka på nya sätt, se nya saker. Men framförallt - att tänka på mig själv, att gå in i mig själv och se vad jag vill, vad jag tycker, vad jag känner. För det är ju det viktigaste. Jag ska leva med mig själv resten av livet, och måste kunna stå för de beslut jag tar.

Jag måste kunna stå för de val jag gör, även när det gäller vänner. Den värsta besvikelsen har lagt sig, och om ämnet kommer upp på fikat imorgon så kommer jag klargöra för dem att det är så som det är. Antingen gör de som min man, och litar på mig, eller så kan de låta bli. Men då kommer jag ju automatiskt utelämna dem från en stor del av mitt liv - och vad är då meningen med att vara vänner?

Mer snö

När jag och jobbarkompisen kom ut möttes vi av snö. Inte bara på marken utan i luften. Såpass att paraplyet åkte fram. Inatt har jag äntligen sovit. Gott. Att en människa kan påverka nattsömnen så mycket. Igår kom det två tecken. Solen började skina ungefär samtidigt som ett sms damp ner i inkorgen. Igårkväll hade jag ett långt samtal med M. Om allt, om inget. Om namn, relationer, livets märkligheter. Om bilder, om bildspråk. Om familjen, om oss, om vår resa. Allt kantat med musik... Den mannen...

En mörk dag

Jag sjunker. Långsamt. Hatar tystnaden, och de tolkningar som blir. Ge mig ett tecken, en glimt av bättring. Snälla... Låt mig inte sjunka.

Insnöad och nybakt.

Efter alla varningar på tv och nätet så beslutade jag mig för att stanna hemma idag. Känns så onödigt att åka på vägar som aldrig i vanliga fall är prio vad gäller röjning. Offrar en semesterdag istället... När jag väl fattat det beslutet vid tre inatt kunde jag sova. Det snöar så det är blött på alla rutor runt om huset. Hu. Lugnar det ner sig ska vi ut och leka. Känner mig avskärmad från världen, som att jag går här i min egen lilla värld. Saknar M massor just nu, skulle behöva honom här, att prata med. Att kramas med. Att titta på stjärnorna, eller som nu - snön, med. Dela en kanna te, äta lite nybakt bröd och bara vara. Hur osäker jag än är så känner jag bara ett stort lugn när han är närvarande, oavsett om det är på telefon, sms, msn eller irl. Allt blir så naturligt och självklart. Så som jag önskar att det alltid var men aldrig är. Jag längtar till februari, då får jag äntligen krama på M igen...

Snö ute...

snö inne, snö i hjärta, snö i sinne!

Åh vad jag älskar snön!

Har precis kommit in efter en härligt liten fotorunda ute. Det behöves inte mycket, är bara så härligt att se solen skina i snökristallerna... Solen lyser idag, även i mitt hjärta.

En djungel...

Motverkas bäst med djungelte. ;) Efter att ha blivit så besviken i förmiddags pratade jag med M. Som vanligt kom han med kloka ord. Han vet vad jag går igenom. Han förstår mig och hjälper mig att få ordning på tankarna. Detta och ett vykort från en vän från förr gjorde att solen faktiskt kom fram. Nu är jag på jobbet igen och ikväll när jag går ett guldjobb så passar jag på att fortsätta sortera tankar. Det jag funderar över just här, när jag är på just den här operationen är hur många försöker göra sig genomskinliga, osynliga. Nedvärderar sig själva. Städar bort varje spår och ser till att man är betydelselös. Varför? Om jag nu vill lämna min tekopp där jag jobbar, vad spelar det för roll? Jag är värd precis lika mycket som alla andra här. Vad de längre upp säger är mindre värt, för det är här nere på golvet som attityden måste ändras. Kontorsnissarna kommer alltid tycka vi är mindre värda. Varför kan vi inte visa varandra att vi betyder något, att vi litar på varandra, att vi gör vårt jobb? Den här attityden är det som gör att jag inte kan tänka mig att vara kvar här någon längre tid. För jag går brutit mig loss. Jag har sett den bättre sidan och haft mina bra dagar. Jag vet att chefen litar på mig, på att jag gör ett bra jobb. Men han säger det aldrig... Någon gång skulle det vara kul att få höra något positivt, då växer man! Om vi arbetskamrater kunde börja, kanske allt kunde se annorlunda ut då? Då kanske inte alla skulle göra sitt bästa för att inte lämna några spår efter sig. I ett positivt klimat kan man stå för sina fel, och få lära sig att göra det korrekt. Nu är det en timme kvar av jobbet. Äntligen. Snart får jag ratta bilen hemåt igen till tonerna av Takida och winnerbäck. Till hemmet som är min trygghet. Får jag får vara den jag är. På vägen hem igår när jag var riktigt låg, kom ett sms. 'Kör försiktigt. Du är värdefull' Så enkla ord som betyder så otroligt mycket när det kommer från rätt källa.

En ny dag...

Igårkväll hamnade jag i det mörka hålet. Ett välvilligt meddelande gjorde att jag sjönk. Saknaden blev så stor...

Inget kändes meningsfullt, allt kändes värdelöst. Inte ens musiken eller de poddradiosändningar som jag laddat upp med hjälpte. Mörker.

Atmosfären på jobbet är allt annat än bra. Ledningen skiter i oss, bara påtalar hur dåligt vi jobbar - för då blir man mer motiverad ;-) Ingen årlig jobbfest, inget positivt öht. Dessutom har jag hamnat i det skiftlag som än gång verkligen lyckats trycka ner mig i skoskaften. Jag måste kunna stå emot, jag måsta orka den här gången. Jag har inte råd rent psykiskt och fysiskt att hamna där igen.

Jag vill ha ett okomplicerat liv. Vill leva gott, vill njuta av varje dag, av barnen, av maken, av livet - jag vill leva!

Nu känns det som jag bara slösar bort tid. Har mycket jag borde göra, mer som jag vill göra men ingen ork eller lust för varken det ena eller det andra.
Bättre blev det inte av att jag fått höra att jag genom att jag träffat M, och fortsätter umgås med honom, är taskig mot min man. På vilket sätt? För att jag har hittat någon som får mig att må bra? Som får mig att utvecklas? Som får mig att inse hur skört livet är, och får mig att uppskatta det?
Nu är jag tydligen den otrogna typen. Nåt jag aldrig i livet skulle kunna få för mig. Mer självkontroll än så har jag! Inte fan skulle jag kasta bort allt jag har för en stunds njutning. Varför skulle jag göra nåt sånt? Så onödigt!

Eller är det värre att ha träffat på en själsfrände? Någon som känner en utan och innan även utan ord? Är det mer att vara otrogen? Vad är definitionen på "otrogen"?
Eller är det så enkelt att det inte uppskattas att jag har hittat någon som kommit mig såpass nära? Avundsjuka? Jantelagen? Omtanke?

Tror de på fullt allvar att jag ska släppa allt jag har, och flytta många mil bort? Till en som fastnat för mig just för den jag är idag? Som dessutom är en vän?

Känner mig så totalt sviken, jag trodde just de personerna kände mig bättre. Tydligen var det inte så och än en gång får jag nog lära mig att knipa igen, att inte berätta allt. Det är så tröttsamt. Vem kan jag berätta allt för då? Är det min lott att inte ha någon i närheten som jag kan dela allt med, som inte tycker jag är dum i huvudet eller borde läggas in?

Jag är så förbannat trött!

Kärlek...

Måndag kväll, jag är på jobbet och jobbar långsamt så det jag har att göra räcker hela kvällen. Tråkigt. Trött. Off. De jag jobbar närmast är bara så otroligt negativa, det är som ett moln över dem, och det molnet sträcker sig bort mot min maskin. Jag försöker fläkta, men långsamt, smygande kommer molnet närmare. Jag vill inte! Vill inte fastna i det igen. Vill vara i solen. Jag kommer behöva all kraft jag har för att orka kämpa resten av året. Men. Kärlek gör att jorden snurrar. Min kärlek, min positivitet kommer aldrig räcka för dessa människor, varför jag väljer att förlåta dem. Att istället koncentrera mig på de som är mottagliga för skratt, för skämt, för mig. Jag behöver inte rädda världen, jag behöver inte bära alla på mina axlar. De får bära sig själva. Istället går jag vidare. Mot vad, det vet jag inte än. Men jag söker. Jag vill våga tro på livet, på kärleken. På barnen, på vännerna. På min själ och dess själsfrände. Långt borta, men samtidigt otroligt nära. Han vet allt om mig, bara genom att se mina ögon. Han och jag är ett, även fast vi bor många mil ifrån varandra. Även fast våra kroppar aldrig varit, och aldrig kommer bli ett. Våra själar tillhör varandra, och genom det utvecklas vi till bättre människor, bättre medmänniskor, bättre för oss själva och våra familjer. Jag gör mitt för att sprida kärleken, genom mina fotografier för de okända och genom att vara mig själv för de kända. Kärlek... Dem är värd allt. Välj kärlek istället för rädsla. Det gör jag.

Så är det...

Ligger och läser en bok som M rekommenderade. Ett citat som vi pratat mycket om dök upp. Och visst är det så! Bara jag kan se till att jag är lycklig. Jag kan inte ansvara för andras lycka, bara min egen. Och med det här citatet sluter jag ögonen för idag. Trött trött efter en slitig dag på jobbet. Lustigt dock, ju jobbigare tankar och funderingar jag har, desto mer uppsluppen blir jag på jobbet... Idag var det flera personer som överraskade mig positivt. Roligt värre! Men nu. Bara du kan göra dig själv lycklig.

Upp och ner.

Explosiv? Jo, det känns så. Långsamt börjar mina upplevelser att blekna, och jag faller mer och mer in i vardagslunken. Jag vill inte hamna där. Jag vill ha kvar känslan och de intryck som min Resa gett. Vill fortsätta bli en bättre människa. Till viss del är det kvar, men utan de långa tankeväckande samtalen kommer jag längre och längre bort. Tyvärr. Dessutom är M en person jag inte gärna vill störa. Han är hård på sin personliga integritet och jag vet inte än om jag fortfarande ingår i hans sfär. Detaljerna i våra samtal under stjärnorna börjar försvinna. Vardagen tar över. Jag vill ha mer, men vet inte om han är beredd att ge mig det. Om jag får fortsätta ta upp en del av hans liv. Vill jag ha kakan och samtidigt äta den? Jag tror inte det, kakorna är av helt olika material med vissa likheter men många fler skillnader. Men visst känns det så ibland. Kanske borde nöja mig. Ska man nöja sig? Eller ska man sträva efter det bästa? Vem avgör vad som är bäst? Hur mycket är det värt att offra? Jag skulle behöva en paus, men det enda min längtan efter frihet föder är mer instängdhet. Jag känner att jag sjunker. Hur sjutton tar jag mig upp igen? Jag vill flyga igen, känna mig upplyft, värdefull, efterlängtad. Vara min egen person och inte någons...

Det enda kornet

... Som kan förstöra allt. Känns som jag är i en udda situation. Min bästa vän, som dessutom är min man, kan jag inte prata med om det här. De andra två vännerna jag har i magieten tycker jag bara är konstig och borde gå vill psyk. Är det så otroligt konstigt att ha träffat en människa som kan se in i ens själ? Jag känner mig trots allt väldigt lycklig som har träffat på M- även om han gett mig otrolig huvudbry och många långa samtal med mig själv om vad som händer. Men det är så jäkla jobbigt att inte kunna prata med någon om det. Att inte kunna bara ösa us mig hur mysiga hans kramar var, hur härligt det var att bli värmd under kaffepauserna. Att känna hans hårda kropp när han gav mig en kram, hans skägg mot min kind. Hans ögon, fantastiska ögon. Hur kan en människa ha så fantastiska ögon? Som man ser allt i, men samtidigt saknar botten? Jag känner mig kär. Känner mig, inte är. Men känslan finns där. Och förstå känslan att vara kär men inte kunna prata med någon om det. Fan.

Störtdykning

Håkan tror jag att min walkman är mer avancerad än dem själv vet om. Idag har humöret tagit en störtdykning, och tja- de föda låtarna spelaren slumpar fram är sorgsna, lugna låtar som inte alls hjälper humöret på något sätt alls. Vet inte alls vad det här beror på, men jag har en aning. Livet har kommit ikapp mig. Förra veckan träffade jag M. Vi hade en otrolig vecka med prat prat och prat. Skratt och tårar. Vi delade allt. Nu sitter vi här på olika ställen i landet i våra liv. Jag känner honom inte tillräcklit för att veta om jag har en plats i hans liv eller om jag bara är i vägen. Jag saknar honom totalt. Känns som en kroppsdel fattas ungefär. Vill inte ens tänka på att sannolikheten för att vi någonsin mer ska träffas är minimal. Hur sjutton kan en människa så totalt ta över? Fan. Samtidigt är jag så otroligt glad att jag träffat honom. Han har fått mig att tänka, att tro på att jag kan tänka, visat att jag är en människa och inte bara en kugge i slaveriets hjul. Att jag är värd något. Det hade jag glömt bort. Förträngt. Jag vill ha M i mitt liv, men vet inte om han har plats för mig i sitt.