Måndag kväll, jag är på jobbet och jobbar långsamt så det jag har att göra räcker hela kvällen. Tråkigt. Trött. Off. De jag jobbar närmast är bara så otroligt negativa, det är som ett moln över dem, och det molnet sträcker sig bort mot min maskin. Jag försöker fläkta, men långsamt, smygande kommer molnet närmare. Jag vill inte! Vill inte fastna i det igen. Vill vara i solen. Jag kommer behöva all kraft jag har för att orka kämpa resten av året. Men. Kärlek gör att jorden snurrar. Min kärlek, min positivitet kommer aldrig räcka för dessa människor, varför jag väljer att förlåta dem. Att istället koncentrera mig på de som är mottagliga för skratt, för skämt, för mig. Jag behöver inte rädda världen, jag behöver inte bära alla på mina axlar. De får bära sig själva. Istället går jag vidare. Mot vad, det vet jag inte än. Men jag söker. Jag vill våga tro på livet, på kärleken. På barnen, på vännerna. På min själ och dess själsfrände. Långt borta, men samtidigt otroligt nära. Han vet allt om mig, bara genom att se mina ögon. Han och jag är ett, även fast vi bor många mil ifrån varandra. Även fast våra kroppar aldrig varit, och aldrig kommer bli ett. Våra själar tillhör varandra, och genom det utvecklas vi till bättre människor, bättre medmänniskor, bättre för oss själva och våra familjer. Jag gör mitt för att sprida kärleken, genom mina fotografier för de okända och genom att vara mig själv för de kända. Kärlek... Dem är värd allt. Välj kärlek istället för rädsla. Det gör jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar