En lång dag senare...

Dagen lider mot sitt slut.

Sitter i soffan, inlindad i en filt med datorn i knäet. Tillhör ovanligheterna att jag skriver här från datorn. Oftast blir det från mobilen, precis då då tankarna dyker upp.
Brasan är tänd, teet är framdukat. Mysigt. Fryser så!

Imorgon ska jag iväg på kurs med jobbet. Intressant faktiskt. Och så får jag ett tillfälle att jobba in lite komptid- det är guld värt! Är rätt skoj att åka iväg med chefen också, prata lite annat med honom än bara ordrar. För han är en trevlig prick...
Tydligen sitter han och åker neråt landet en del, och d å skulle man ju kunna haka på nån gång. För neråt vill jag. Gärna!
Skulle faktiskt kunna ta ett av barnen och åka iväg en helg. Tror ffa min stora tjej skulle behöva få åka iväg med mamma och få ensam uppmärksamhet.


Gårdagskvällen var magisk. Så mycket som kom fram, kom upp, berördes, lades till handlingarna eller påbörjades.

Han är så jäkla härlig, det är en sån energikick att prata med honom. Samtidigt som det är en egoboost, det ska jag inte sticka under stol med. Att få ett sms idag med innehållet "jag ska tänka på dig så blir jag glad" - det värmde nåt helt otroligt och fick mig att orka med det skitjobbet jag höll på med.

Funderat en del på vad jag vill att M ska ha för plats i mitt liv. För en plats, det kommer han ha. Vad jag begär av honom, vad han begär av mig. Vad vi har för åtagande liksom... Han har släppt in mig i sin privata sfär, och ger mig förtroenden som jag aldrig någonsin kommer bryta.
Jag vill ha honom nära, så nära som han är idag.
Han är en så härlig vän. En sån som alla människor behöver... Men helt ego - jag behöver honom. Jag vill ha honom. Han har skapat ett beroende.

Jag har det så jäkla bra som har möjlighet att ha två helt otroliga män i mitt liv, som kan ge mig så skilda saker!

Blev överraskad på jobbet idag också. En av teknikerna som förr skytt mig som pesten, kom att stå och prata skit med mig en lång stund idag. Senaste veckan måste jag säga att någon på jobbet överraskat mig varje dag. KÄnns så otroligt skönt att märka att även efter 2½år på samma ställe, med i princip samma människor så finns det nytt att upptäcka. Även i det har M stor förtjänst. Han får mig att tänka på nya sätt, se nya saker. Men framförallt - att tänka på mig själv, att gå in i mig själv och se vad jag vill, vad jag tycker, vad jag känner. För det är ju det viktigaste. Jag ska leva med mig själv resten av livet, och måste kunna stå för de beslut jag tar.

Jag måste kunna stå för de val jag gör, även när det gäller vänner. Den värsta besvikelsen har lagt sig, och om ämnet kommer upp på fikat imorgon så kommer jag klargöra för dem att det är så som det är. Antingen gör de som min man, och litar på mig, eller så kan de låta bli. Men då kommer jag ju automatiskt utelämna dem från en stor del av mitt liv - och vad är då meningen med att vara vänner?