Tankar tankar...

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkte på bäbisar.

Jag längtar så jävla enormt efter en bäbis, men som det är nu får jag hålla tillgodo med de små som tittat ut - och som jag hoppas kommer i framtiden!
Maken och jag pratar rätt mycket om barn, om önskemål, framtiden osv. Det som varit vårt "problem" är att han måste äta cellgifter för sin psoriasis, men de måste man hålla uppe med ett år ungefär innan det är dags för barnalstrande. Detta år har ganska precis gått, men nu har andra "bekymmer" dykt upp. Efter två lyckade, fast misslyckade försök (och några utan resultat) så har jag blivit arbetslös.
Jag har haft en intervju med ett jobb jag verkligen verkligen skulle vilja jobba på. Men om jag får det jobbet så innebär det utbildning ett helt år först, plus nåt till. Och det vill jag ju inte sumpa om jag får chansen... Jag hoppas på att få chansen faktiskt! Även om det innebär att jag kommer få avstå, eller vänta, på mitt sista barn. För jag är inte beredd att lägga ner det. Inte än. Inte så som jag känner nu...

Maken och jag diskuterade saken häromkvällen. Han tyckte att om jag får jobbet så kan han börja äta tabletterna ett tag - säg ett halvår iaf. Då kommer det bli STOR skillnad på psoriasisen, och sen kan han låta bli inför en framtida bäbis! Jag älskar min man. Han är fantastisk. Han offrar en massa för min skull.
Oh det kan jag säga - skulle jag få jobbet så lovar jag att verkligen ta tag i migsjälv. Tja. Det ska jag ju göra oavsett - men ändå :-)

Nästa år fyller jag 30. Det tänkte jag fira med fest. En fin fest. En finklädd fest. En sån fest då alla får en chans att gå till frissan, skaffa en ny snygg klänning eller kostym. Sitta ner utan barn, äta god mat, prata oavbrutet, dansa och vara tvungna att ta en taxi hem ;-)
Till den dagen, den festen så vill jag vara den Sara som jag tänkt vara resten av livet. En, iaf nästintill, normalviktig Sara. Jag inte bara vill, jag _ska_. Jag SKA vara mindre.
Det är mitt stora mål faktiskt.
Ångrar så jäkla mycket att jag inte hade mina vänner med på mitt bröllop, så det här ska bli istället för liksom. Och då jäklar ska det bli ordentligt!

Jag har dock mycket att jobba med på vägen, många demoner att ta itu med och förgöra. Många tankar att tänka och tänka om. Jag vet att det hela inte hänger på maten egentligen, utan på allt runtomkring...

På nåt sätt ska det gå...

Baksmälla...

Ja. Det känns lite så faktiskt.

Efter den underbart härliga helgen med massor av ny energi så blev det än en gång en krasch in i vardagen. Jag kan för mitt liv inte förstå hur folk kan vara så otroligt oförstående och rent ut sagt korkade. Varför är hela grejjen med M så läskig? Varför kan de inte bara vara glada för min skull? Jag kommer inte försvinna. Jag har hittat en människa som gör mig glad och ger mig energi - vad sjutton är det för fel med det?

Nä. Jag har lust att bara stänga in mig och hålla mig för mig själv. Orkar inte ta tag i någonting alls, och allt som jag borde göra känns som en stor giljotin som bara väntar på att få slå ner över min nacke. Fy fan. Har gått från att vara en engagerad människa till en som hatar åtaganden. Verkligen hatar, avskyr att ha saker som jag måste.

Nu har hela dagen gått i negativa tecken, känner att jag måste på nåt sätt bryta det här. Hmm... Godis hjälpte inte, inte cola heller. Inte några bra tv-program jag längtat efter att se. Jösses!
Ska försöka tänka tillbaka på de roliga delarna med helgen som var. Som i fredags eftermiddag när jag fick träffa M. Denna läskiga, hemska, monstruösa M som vissa verkar tro.
I realiteten en alldeles för mager, skäggig trebarnsfar med alldeles för mycket livskunskap. En sökare som hittat en av sina pusselbitar i mig. En utmanare. En charmig, flirtig men samtidigt otroligt privat kille som har många kompisar och många järn i elden och tycker dygnet har för få timmar.
En fantastisk kille som jag gillar, beundrar och som har tagit sig in i mitt hjärta. Som jag pratar med nästan varje dag, och som ger mig bekräftelse på att jag inte är helt fel ute i mitt tänk, min uppfostran och min kärlek. Som bejakar den kvinna jag är, och inte bara mamma Sara, fru Sara eller kollega Sara. Utan någon som man vill träffa för den man är oavsett epitet eller utseende.

Visst hade situationen kanske sett annorlunda ut om jag vore singel och han hade mindre bagage, men att gräma sig över sånt är inte nåt som jag brukar gräva ner mig i. Vi har bägge tagit det bästa vi kan från våra världar och gjort nåt eget - kanske inte bättre, men annorlunda helt klart.

M är en del av mig, av min vardag. En del av allt som gör att jag är den människa jag är. Och dessutom är han den som gör mig till en bättre människa... Det kan ju aldrig vara fel!

Hemfärd...

På senaste tiden har jag haft hur mycket som helst jag skulle velat skriva om. Sådär så jag inte vetat vilken ände jag ska börja i, och så blir det ingenting istället. Dumt. För jag vet ju att jag tycker det är fantastiskt skönt att få det ur mig, det jag går och funderar på. Just nu är tankarna ganska koncentrerade på min kära M! Den mannen... Det blev ett... hmm... intressant möte mellan honom och min vän som redan på förhand dömt ut honom som den elaka idioten eller nåt. Faktiskt tyckte jag hon var otrevlig, men ignorerade det till förmån för att hinna prata med M, och kramas såklart. ;) Ska inte sticka under stol med att jag var rejält nervös över att träffa honom igen efter så lång tid. Det var han med. ;) Min underbara M. Tänk om vi bodde närmre varandra... Då kunde vi kramas oftare. Jag känner mig så otroligt lycklig att ha honom i mitt liv, och att ha en man som accepterar att jag har M i mitt liv. Gårdagens möte kommer jag bära med väldigt nära hjärtat länge. Känns lite trist att lämna hans stad utan en chans till ett ytterligare möte, men idag var han dålig... Igen. Blir aldrig av med sin förkylning. Det blir fler gånger, det är jag helt övertygad om. För en sån man, en sån vän är man dum om man släpper! Nä, min är han och kommer så förbli. :) Fy fan vad jag går det bra...

Lycka

Jag har det så bra. Är nu i staden vid havet och bara njuter. En kort stund fick jag med min M, men det gav mig massor. Som jag längtat och funderat över hur det skulle vara. Det blev mycket bättre. Min.

Allt eller inget...

Ibland, bara ibland, önskar jag så att livet kunde välja en mellanväg. Att man inte får allt eller inget jämt, utan kanske lite av varje. Är det så mycket begärt?

Idag, på BIM +10 fick jag så äntligen äntligen äntligen mitt efterlängtade plus! Det är en sån känsla! Så underbart!!

I flera sekunder tyckte jag det var hur härligt, underbart, häftigt som helst. Skulle precis ropa till dottern, när jag upptäckte blodet på pappret. Mycket blod.

Men vad fan.

Förbannade jävla skit! :-(

Nu ska jag äta middag, riktig mumsmiddag. Sen ska jag lägga mig i soffan och tycka synd om migsjälv. Men först middag och nattning.