Motverkas bäst med djungelte. ;) Efter att ha blivit så besviken i förmiddags pratade jag med M. Som vanligt kom han med kloka ord. Han vet vad jag går igenom. Han förstår mig och hjälper mig att få ordning på tankarna. Detta och ett vykort från en vän från förr gjorde att solen faktiskt kom fram. Nu är jag på jobbet igen och ikväll när jag går ett guldjobb så passar jag på att fortsätta sortera tankar. Det jag funderar över just här, när jag är på just den här operationen är hur många försöker göra sig genomskinliga, osynliga. Nedvärderar sig själva. Städar bort varje spår och ser till att man är betydelselös. Varför? Om jag nu vill lämna min tekopp där jag jobbar, vad spelar det för roll? Jag är värd precis lika mycket som alla andra här. Vad de längre upp säger är mindre värt, för det är här nere på golvet som attityden måste ändras. Kontorsnissarna kommer alltid tycka vi är mindre värda. Varför kan vi inte visa varandra att vi betyder något, att vi litar på varandra, att vi gör vårt jobb? Den här attityden är det som gör att jag inte kan tänka mig att vara kvar här någon längre tid. För jag går brutit mig loss. Jag har sett den bättre sidan och haft mina bra dagar. Jag vet att chefen litar på mig, på att jag gör ett bra jobb. Men han säger det aldrig... Någon gång skulle det vara kul att få höra något positivt, då växer man! Om vi arbetskamrater kunde börja, kanske allt kunde se annorlunda ut då? Då kanske inte alla skulle göra sitt bästa för att inte lämna några spår efter sig. I ett positivt klimat kan man stå för sina fel, och få lära sig att göra det korrekt. Nu är det en timme kvar av jobbet. Äntligen. Snart får jag ratta bilen hemåt igen till tonerna av Takida och winnerbäck. Till hemmet som är min trygghet. Får jag får vara den jag är. På vägen hem igår när jag var riktigt låg, kom ett sms. 'Kör försiktigt. Du är värdefull' Så enkla ord som betyder så otroligt mycket när det kommer från rätt källa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar