En onsdag bland andra...

Snart är även den här onsdagen över. Ännu en dag läggs till vår historia.

Vad har jag uträttat idag? Vad har jag gjort för att leva den här dagen till fullo? Måste man leva varje dag till fullo - eller är det ok att bara hänga med och bara vara?

Jag har inte gjort nåt särskilt alls idag. Inte funderat så mycket utan mest bara varit. En skön dag.

Men visst lurar otillfredställelsen bakom hörnet. Borde jag gjort nåt mer? Borde jag uträttat något? Tagit tag i nåt? Städat? Lagat massa mat? Sökt massa jobb? Utvecklat mig, läst böcker, gjort pedagogiska lekar med barnen?

Vad fan. Det finns alltid miljarder saker att göra. Vissa är såpass att jag skriver upp dem på en lista - annars ligger det och snurrar i huvudet när jag ska försöka sova. Andra saker bara tokignorerar jag. På gott och ont.
Jag är alldeles för bra på att släppa saker och låta dem ligga tills det är akut. Nåt att jobba på helt klart ;-)

Men huvudfrågan består.
Måste man se till att verkligen leva, uträtta något varje dag?
Slösar man sitt liv? Vad är det fullvärdiga livet?


Jag har en önskan om att ha mitt hem i sådan ordning att det kräver minimal insats så jag istället kan ägna min tid åt sådant som jag verkligen vill göra. Vara med barnen, fixa med foto, påta i trädgården. Umgås med vännerna över en god kopp te. Prata med maken, umgås med honom, kramas. Hångla.
Min önskan infrias inte särskilt ofta. Ofta sitter jag fast i tvätt, plock, disk, matlagning - precis som många andra. Antar att det här är det så kallade livspusslet som man försöker få ihop...

Kan bara tänka mig hur det är om man dessutom har ett jobb som man verkligen brinner för och som man lever för. Och en make som också har ett jobb som han brinner för.
Hur sjutton får man ihop allt då? Med barn, hus, hem, vänner...


Jag gillar skiftjobbet. Står inför en intervju på ett nytt jobb som innebär skiftjobb och självklart har tankarna snurrat runt lite angående jobb, karriär osv.
En gång i tiden drömde jag om att ha ett jobb där jag får bära dräkt. Fånigt - javisst, men ändå en sån känsla liksom. Efter ett år på ekonomprogrammet så ändrades min jobbkänsla när jag satt på en semiruffklippare på golfbanan. Blåkläder. Jag ville jobba i blåkläder.
Att jag sedan utbildade mig till lärare känns nu såhär i efterhand lite småkonstigt. Men men... Studielån är ju alltid skoj. ;-)

Nu står i jag i position att jag kanske kan få ha både och. Blåkläderna kommer antaligen bli vita, och dräkten bara användas på helgerna. Men ändå!

Jag trivs så jäklarns bra med skiftjobb. Med nåt som många tycker är meningslöst... Inom den koncern jag sökt jobb kan man göra rätt bra karriär, men det är faktiskt inget som lockar mig. Inte nu iaf. Men det känns jättebra att kunna ha den möjligheten.
Eller. jag hoppas att jag kommer få ha den möjligheten.

Shit! På tisdag är det dags för intervju, och jag kommer vara sjukt nervös! Känns dock bra att det är en hel dag - då blir det inte bara en halvtimme eller så som man totalt gör bort sig på ;-)

Men åter... Uträttar man något även om man inte gör karriär? Om man har ett "menlöst" skiftjobb på en fabrik? Kan man vara nöjd med livet som en vanlig svensson? Läste att en undersökning visar att ungdomar idag vill ha svenssonlivet. Kanske det blir en förändring - kanske inte livet bara ska snurra fortare och fortare utan att det kommer bli ok att bara vara. Att det blir ok att leva livet istället för att jaga ikapp det.

Jag önskar så. Nnu ska jag leva livet med min make en stund. Mysigt som fasen att lägga sig i sängen, läsa tidningar och utbyta tankar.

Leva.
Livet.