Baksmälla...

Ja. Det känns lite så faktiskt.

Efter den underbart härliga helgen med massor av ny energi så blev det än en gång en krasch in i vardagen. Jag kan för mitt liv inte förstå hur folk kan vara så otroligt oförstående och rent ut sagt korkade. Varför är hela grejjen med M så läskig? Varför kan de inte bara vara glada för min skull? Jag kommer inte försvinna. Jag har hittat en människa som gör mig glad och ger mig energi - vad sjutton är det för fel med det?

Nä. Jag har lust att bara stänga in mig och hålla mig för mig själv. Orkar inte ta tag i någonting alls, och allt som jag borde göra känns som en stor giljotin som bara väntar på att få slå ner över min nacke. Fy fan. Har gått från att vara en engagerad människa till en som hatar åtaganden. Verkligen hatar, avskyr att ha saker som jag måste.

Nu har hela dagen gått i negativa tecken, känner att jag måste på nåt sätt bryta det här. Hmm... Godis hjälpte inte, inte cola heller. Inte några bra tv-program jag längtat efter att se. Jösses!
Ska försöka tänka tillbaka på de roliga delarna med helgen som var. Som i fredags eftermiddag när jag fick träffa M. Denna läskiga, hemska, monstruösa M som vissa verkar tro.
I realiteten en alldeles för mager, skäggig trebarnsfar med alldeles för mycket livskunskap. En sökare som hittat en av sina pusselbitar i mig. En utmanare. En charmig, flirtig men samtidigt otroligt privat kille som har många kompisar och många järn i elden och tycker dygnet har för få timmar.
En fantastisk kille som jag gillar, beundrar och som har tagit sig in i mitt hjärta. Som jag pratar med nästan varje dag, och som ger mig bekräftelse på att jag inte är helt fel ute i mitt tänk, min uppfostran och min kärlek. Som bejakar den kvinna jag är, och inte bara mamma Sara, fru Sara eller kollega Sara. Utan någon som man vill träffa för den man är oavsett epitet eller utseende.

Visst hade situationen kanske sett annorlunda ut om jag vore singel och han hade mindre bagage, men att gräma sig över sånt är inte nåt som jag brukar gräva ner mig i. Vi har bägge tagit det bästa vi kan från våra världar och gjort nåt eget - kanske inte bättre, men annorlunda helt klart.

M är en del av mig, av min vardag. En del av allt som gör att jag är den människa jag är. Och dessutom är han den som gör mig till en bättre människa... Det kan ju aldrig vara fel!